jag sitter här på mitt rum.
ensam.
jag har tänt två stearinljus i fina glasljushållare.m
ljusen är röda, egentligen vinterns ljus, men vill ha dom röda.
dom är fina, och rött betyder mycket.
sitter och lyssnar på skivan jag fick. sitter och lyssnar på texten.
varför blir jag alltid så känslomässig?
när jag lyssnar på den. kommer på massa saker
tänker på allt och ingenting
alla och ingen

jag saknar människor
jag sakar tider
jag saknar mig själv som den människan jag varit
jag saknar grejer
jag saknar morfar
och jag är jävligt avundsjuk på folk som har saker som jag inte har
men framförallt för vara med om saker jag inte får eller har varit med om

jag blir sur över att jag är den människan jag är emellanåt
tyst,
vågar inte öppna käften
blyg
och fortfarande tyst

det finns så mycket jag skulle vilja säga
som jag inte vågar säga, eller till och med inte vill säga
jag vill inte såra folk
jag är så rädd att de ska bli ledsna, även fast jag vet att det kommer gå över

jag tänker på för mycket tror jag
för mycket som pågår där uppe
ändå går hissen inte ändå upp för det mesta
tror det är glapp i kontakterna, eller vad tror ni?

men mest av állt så saknar jag folk
det värsta är att jag saknar fler än vad jag får egentligen
hur fan är man funtad då egentligen?
hur fan är jag funtad?

jag är inte nöjd
jag är verkligen inte nöjd med mycket just nu
jag längtar tills om 18 dagar
sen så vet jag inte riktigt vad jag längtar mer efter just nu
mer än de personerna jag längtar efter
det går la att ordna, men samtidigt inte
för då blir allt fel

jag har sovit hela dagen
varit jätte trött
fortfarande trött
sov trött
och trött på mig själv

hur är jag egentligen funtad?